Den olycksaliga i Valsta
Månadens föremål, maj 2006
Av Gunnar Andersson
I Historiska museets foajé vid Narvavägen sitter en anslagstavla där besökare på gula post-it lappar kan skriva vad de önskar se och få höra berättas om på museet. För någon månad sen såg vi en lapp där den unge besökaren kort och kärnfullt präntat ned "mer skelett". So be it!
Graven sett från NO i samband med
undersökningen.Kvarlevorna har frilagts
och rester efter träkistans kanter kring
kvinnans huvud och axlar börjar framträda
mot gravschaktets botten.
Foto: Gunnar Andersson, RAÄ/UV Mitt.I museets osteologiska magasin ute i Tumba ligger kvarlevorna efter en ung kvinna i 20–25-årsåldern prydligt förpackade i en kartong märkt med inventarienr: 34069. Hon ligger inte ensam där utan tillsammans med ett sjuttiotal andra män, kvinnor och barn. De här människorna har levt och verkat vid byn Valsta (Vid Arlanda flygplats norr om Stockholm) under vikingatidens sista decennier.
Gick begravningen rätt till?
Men frågan är hur kvinnans relation till sina samtida egentligen såg ut. För hon återfanns i sin grav liggande – inte på rygg eller i lätt sidoläge som de andra – utan framstupa på mage. Dessutom låg hon i en position som antydde att allt inte gått riktigt rätt till vid hennes gravsättning. Eller har det kanske det?Som genom ett ödets nyck var den unga kvinnans kvarlevor bättre bevarade än flera av hennes samtida och allt eftersom undersökningen av hennes grav fortskred, framkom flera egendomligheter som tillsammans antydde ett mycket obehagligt scenario.
Det var nämligen inte bara kvarlevorna som var välbevarade; resterna efter hennes träkista framträdde också mycket tydligt i gravschaktet. Kvinnan låg diagonalt och något förskjuten åt nordost i kistans längdriktning. Ansiktet var vänt åt söder. Den vänstra handen höll hon hårt knuten under höften och vänsterarmen var kraftigt vinklad så att armbågen tryckte mot kistväggen i norr.
Höger arm var vriden uppåt och bakåt och handen så starkt vinklad framåt att den och hennes axelparti låg pressade mot den södra kistväggen. Fötterna låg tätt tillsammans och omlott med den vänstra över den högra. I utrymmet mellan den södra kistväggen och hennes skenben låg resterna av en styckad höna.
Lodbild över skelettläget. I höjd med hennes
skenben syns den styckade hönan.
Foto: Gunnar Andersson, RAÄ/UV Mitt.
Levande begravd?
Vad är det som har hänt här? Har man slarvat, blandat ihop vad som var upp och ner på kistan eller har man tappat den i marken under färden till graven med den påföljden att kroppen kommit i oordning? Nej, jag tror inte det. Kistan var inte ställd upp-och-ned i gravschaktet, och ser vi till hela gravens sammanhang så talar det mesta för att den unga kvinnans förvridna position uppkommit på grund av att hon själv lyckats vända på sig när hon – med största sannolikhet i panikslaget tillstånd – försökt att ta sig ut efter att ha blivit levande begravd; antingen oavsiktligt till följd av skendödhet, eller avsiktligt genom avrättning!
Men varför? Vad kan ha hänt som föranlett att hon råkat ut för detta hemska öde? Ja, det vet vi inte – här tvingas vi spekulera ty den verkliga anledningen förblir höljd i dunkel.
Kistans lockspikar återfanns på en högre nivå
i gravschaktet än bottenspikarna.
Därav kan vi dra slutsatsen att man inte vänt
kistan upp-och-ned vid gravsättningen.
Renritning: Pia Larsson.
Maximal otur?
Många av dem som blivit begravda på Valsta bekände sig till kristendomen och deras respektive begravningar har då följaktligen skett i enlighet med denna tradition som bland annat föreskrev att begravningarna skulle äga rum snabbt efter dödsfallet; helst redan på första dagen.
Det finns givetvis ingen anledning att betvivla att man då inte kände till allmänna dödstecken såsom temperatursänkningar, stelhet och så vidare, men dödsliknande medvetslöshet kan inträffa i samband med förgiftningar, vid drunkningstillfällen eller om man blir träffad av blixten. En del allvarliga sjukdomar kan också leda till djup medvetslöshet innan den verkliga döden inträder. Kanske har hon råkat ut för något av detta och bara haft maximal otur så att säga.
Den gåtfulla hönan
Men ser vi till den gåtfulla halva hönans närvaro i graven så antyds istället ett mycket medvetet agerande av de inblandade, ett agerande som inte antyder att det skulle vara fråga om en olycka. Höns och hönsfåglar var återfödelsesymboler och genom att hugga den mitt itu har man försäkrat sig om att det man begravt här inte skall komma tillbaka.
Väljer vi att sätta vår tilltro till denna tolkning har den unga kvinnan sonat ett oförlåtligt brott, vare sig detta skett genom hennes egen förskyllan eller inte. Men fanns det brott som kunde bestraffas på detta, med våra ögon sett, omänskligt bestialiska vis? Jodå, något av det värsta man kunde göra var att stjäla förnödenheter.
I den cirka 200 år yngre Upplandslagen regleras straffen för spannmålsstöld på följande vis: Då en kvinna stjäl, skall man fullgöra allt vid denna tjuvnad så som vid varje annan, och en kvinna tage samma straff som en man, till dess det går på livet. Går domen på hennes liv, då skall hon levande grävas ned i jorden; en kvinna får man ej stegla eller hänga.
Hotade samhällets grundvalar
En annan anledning till att hon begravdes levande kan vara att hon begravts i så kallat apotropeiskt (avvärjande) syfte. Kanske kom hon att ses som ett hot mot lokalsamhället genom att bära på en allvarlig sjukdom, eller kanske gavs hon bara skulden för att farsoten i så fall kommit till bygden.
Om vi återigen blickar något århundrade framåt i tiden så vet vi att spetälskan (lepran) uppfattades som en moralisk sjukdom som hotade hela samhällets grundvalar, och lite längre fram kom pesten att framkalla en rad märkliga ageranden i syfte att värja sig mot detta plågoris. Ett av dessa – berättar folktraditionen – var att levandebegrava såväl människor som djur.
- G. Andersson Med eller utan avsikt? – om ett människoöde speglat i en märklig grav på Valsta ättebacke. Människors platser – tretton arkeologiska studier från UV.
- Riksantikvarieämbetet Arkeologiska Undersökningar Skrifter No 31.
- Denna sida uppdaterades: 3 januari 2007
- Ansvarig person: Webbansvarig
- Lämna synpunkter på artikeln
