Kvinnan från Bäckaskog
Bäckaskogskvinnan förekommer i avsnitt ett i TV4:s tv-serie Sveriges Historia.
Hon begravdes en vårdag för ungefär 9 000 år sedan, björk och hassel hade börjat blomma. Under ceremonin sattes hon i en grop i marken med benen uppdragna och händerna framför bröstet.
Kvinnan från Bäckaskog vid Barum, Kiaby socken i Skåne var jägare och fiskare. Hon levde någon gång mellan 7010 – 6540 f.Kr. Inventarienr 22438.
Bäckaskogskvinnan, hennes redskap och
en rekonstruktion av hennes ansikte finns
i vår utställning Forntider. Monter vid röd prick.
Kvinnan är en av Sveriges äldsta kända människor. En bonde fann henne år 1939 vid vägarbete intill Oppmannasjön, två kilometer norr om Bäckaskogs kungsgård i Skåne. Rester av kolfragment i jorden antyder att hon varit insvept i ett skyddande skinn.
Moder och jägare
I livet har Bäckaskogskvinnan varit liten och spenslig, 1,51 cm lång. När hon dog var hon omkring 45 år och på hennes skelett finns spår som visar att hon har fött flera barn. Dödsorsaken är okänd. Den enda åkomma man kunnat finna på skelettet var hon haft nedslitna tänder, något som var vanligt på stenåldern. Analyser har visat att hennes kost bestod av kött och troligen också fisk. Den spjutspets, ett flinteggspjut, hon fått med sig i graven gick att använda för jakt av både storvilt och smådjur. Det är ett vasst, skickligt gjort vapen. Små flintblad är instuckna i skåror i pilen som är av älgben. I graven fanns också ett redskap med sliten egg, tillverkat av ett kluvet älgben. Kanske använde hon det för att gräva i jorden.
Den varma stenåldern
Bäckaskogskvinnan levde i en tid då klimatet var varmt och fuktigt med en sommartemperatur omkring 2-3 grader C högre än idag. I hennes närmiljö fanns ädellövskogar med lind, alm, ek och ask. Skogarna var täta och existensmöjligheterna blev efterhand troligen svårare för stora djur. Uroxen dog ut vid den här tiden. Fisket blev istället en allt viktigare näringskälla när nya havslaguner och flodmynningar bildades i samband med höga vattenstånd i Östersjöbäckenet.
En vandrares grav
Vi vet inte vem som begravde henne, troligen var det barnen eller den grupp människor hon levde med. Spår från boplatser med hyddbottnar, redskap och matavfall visar att små samhällen funnits där några familjer eller grupper levt tillsammans. De kan ha flyttat mellan olika bosättningar under året för att lättare fånga det bästa jaktbytet och fisket och för att samla in de bästa bären, frukterna och nötterna.
Text: Inga Ullén
- Denna sida uppdaterades: 10 maj 2011
- Ansvarig person: Webbansvarig
- Lämna synpunkter på artikeln
